Oj. oj vad länge sen...

Kan ju inte kalla detta för bloggande när jag inte uppdaterar på månader. Dåligt av mej. Sommaren har nu gått och hösten vankas. Yrvädret har återigen fått sin MorEpa sen en månad bakåt. Ganska välbehövligt skulle jag nog vilja påstå. Vi kände att han behövde den i tid innan skolan börjar så det trubbar av lite kryp i kroppen. Hans nya fröken har efter några veckor sagt att han inte utmärker sej öht. i klassen då det gäller koncentration, impulskontroll osv.
Jag är mäkta förvånad, men fruktansvärt glad för hans skull!!
Det är härligt att höra att en ny människa kommer in i hans liv och bara uppfattar honom som "vem som helst" och inte den som stör eller den som man måste ha extra koll på eller så. Helt fantastiskt faktiskt!

Då det gäller matsituationen så har han gjort små framsteg i sommar. Små, små steg. Vi ska nu även börja med EFT (www.eft-sweden.se) på egen hand hemma. Tiden känns mogen.
Jag funderar på att gå en distanskurs i självhjälp för att vara helt säker på vad jag gör. Visserligen har jag lärt mej mycket på egen hand och fått det visat för mej innan, men det kan nog inte skada med en kurs ändå. Det är ju inte direkt lätt att göra fel, men jag kan tänka mej att det är intressant att veta hur man går djupare. Vi får ju börja med att knacka om maten kort och gott bara. Men sen ska vi ev. ner och rota djupare i hans minnen och det kanske är svårt för en nybörjare. Tiden får utvisa vad som krävs av mej framöver. Jag är super-intresserad så en kurs vore inte dumt!

Då det gäller sensomotorisk träning så har vi fortsatt, men slarvat för mycket. Regelbundenheten är naturligtvis viktig och det kan jag inte kalla den sista månaden vid direkt. Så det är skärpning även där. Han är så duktig! Bara jag säger att nu ska vi träna innan läggdags, så börjar han utan protest gå igenom det han klarar av helt själv, sen är det bara för mej att haka på de bitar där jag ska vara med. Så anledningen att det har varit slarv beror inte på honom utan på mej...

Yrvädret är min lilla prins i livet. Det finaste som finns och bara det bästa är bra nog åt honom. Jag hoppas jag ger honom det bästa, att han får den hjälp som passar honom. Den här tron på allternativa metoder är ju egentligen min. Jag hoppas han kommer växa upp och dela den med mej och inte ifrågasätta varför vi valde den vägen och inte den traditionella sjukvården. Men han har rätt till sina åsikt och han kanske inte alls kommer vara nöjd med detta sen. Vad vet jag? Det är bara att önska att man gör "rätt". Jag gör vad jag tror är rätt iallafall och försöker vara lyhörd så han inte belastas på något vis utan tycker det är kul och väljer självmant.
Han vill ju äta allt som han uttrycker det. Fast han kan tänka sej fortsätta vara vegetarian som han kallar sej :) Sötnosen!

Nu har jag tid att förklara...

Vi har flera järn i elden kring Yrvädret just nu. För det första var vi i maj 2007 hos en homeopat. Där fick vi mycket svar. Han hade bla. för mycket magsyra och detta ger tydligen lätt illamående. Hans lungor fungerade inte som dom ska och på det sa homeopaten att det är inte konstigt om han inte orkar springa. Helt sant. Vi har varit oroliga för att hjärtat inte funkat som det ska, för han orkar inte som dom andra. På träningarna har han fått gå av planen för han inte orkar och då är det ju ännu inga hårda träningar dom har.
Vi kollade upp hans hjärta grundligt och det var helt prickfritt.
Homeopaten hävdade att det fanns samband mellan maten och lungorna. Vi blev hemskickade med piller och gott mod. Han åt dessa med glädje i två månader och vi märkte små förbättringar. Mentaltränare som man är tryckte vi naturligtvis mycket på placebo effekt. Vi pratade om pillrena som att det var dom som skulle göra bot på allt!
Han var mäkta övertygad och det påverkade nog en del. Succesivt blev det lite bättre. Han orkar betydligt mer nu än för ett år sen. Han springer hela träningarna och det är där man kan se störst effekt. Han har frivilligt prövat mer mat, inte tyckt om men övertygat sej själv om att han vill pröva.

I juni nu var nästa steg. Vi besökte Ulf Kihlman i Stockholm. Kinesiolog som jobbar med flera stora idrottstjärnor bland annat. Superduktig kille som jag litar fullt på.
Där konstaterade han snabbt som tusan att lever och njure inte riktigt gör sitt jobb och att Yrvädrets kropp vill bli av med vetet i kosten. (Inte helt ovanligt visserligen att kroppen inte uppskattar vete) Till min stora förfasa ville kroppen inte heller ha Omega3 (MorEpa) i dagsläget. Jag var lite lätt förtvivlad för vi har ju verkligen sett stora effekter på Yrvädret då han äter dessa. Det är ju inget som dämpar symptom utan tvärtom, det hjälper ju kroppen att fungera maximalt för att den saknar dessa fetter och då inte kan fungera som den ska och därmed framträder symptomen.
Ulf lugnade mej dock med att det antagligen är så att kroppen vill reda upp det här med vetet först och sen kommer den med största sannolikhet välja Omegan igen.

Vetet i sej kan ju dessutom vara en stor bov som orsaker näringsbrister i hjärnan och hindrar tarmen från att ta upp näring som den ska. Detta ger samma symptom som överdrivet sockerintag. Hyperaktivitet, koncentrationsbesvär, dålig impulskontroll osv.

Två månader ska vi köra vetefri kost och sen ska vi tillbaka. Jag hoppas ju att det då är läge på att införa MorEpa, för som sagt märker vi en stor förändring på gossen och det är jobbigt för honom. Samtidigt kan det ju bero på den senomotoriska träningen eller att kroppen helt enkelt avgiftas. Vi har dessutom slarvat väl mycket med socker nu i värmen. Alldeles för mycket glass, men våra barn måste ju få vara barn med. (Skyller jag på) Visst gör jag egen glass hellre och det har inet blivit gjort nu det sista, så det krävs skärpning från min sida.

Jag håller även på att rota vidare i sambandet mellan hans inhalationer som barn och hans matfobi. Logiskt vore både att läkemedlen i sej (pulmicort, airomir, bricanyl osv) gett honom ett illamående som lett till avsmak för mat. Ett annat även det logiskt samband är just att vi inhalerade honom under tvång. Tryckte masken för munnen på honom, han skrek i panik vid varje tillfälle vilket läkarna sa var bra "Då kommer det ner ordentligt i lungorna". Säkert sant men visst kan det ha upplevts som ett stort trauma för vårt lilla hjärta.
Så vad vi siktar in oss på i det fallet är att lösa upp ev. trauman med hjälp av EFT (www.eftsweden.se) Pratade med Marcus Greus i Borås och han är utbildad i USA på detta. Han svarade utan tvekan att det kan lösa upp både hans eventuella trauman och hjälpa honom med matfobin. Så där ligger stort hopp just nu!

Ibland bara saker och ting ramlar över en och det är väl så det ska vara. När man är öppen för det då kommer dom. Sista månaden har varit en sån tid. Det är helt otroligt! Jag är så glad för detta. Samtidigt som det finns en viss rädsla att Yrvädret ska känna att han inte bara får vara han. Vi måste ha en viss lyhördhet där. för det ska bara vara för hans skull vi gör detta. Inte för att omgivningen ska "slippa ett jobbigt barn". Det är tragiskt men ren fakta att dessa barn inte accepteras i alla sammanhang. Nu har vi tur som har valt en superbra skola, men det är ju inte för alltid heller...

Ännu mera framgång!

Det går framåt, på riktigt. Helt otroligt. Han har fått sån aptit! Det är man inte van vid. Dessutom har han börjat äta mängder med frukt, han har snappat upp att det är bra med frukt och ska kompensera om han får i sej socker. Ibland undrar jag om vi dragit in honom för mkt i det här, när han tar så stort ansvar själv. Å andra sidan så är han ju snart nio och kanske behöver veta vad som sker omkring och med honom.
Ibland känns han så sorgsen, men om det har att göra med att han aldrig riktigt får vara den han är eller om det är sorg kring att han vill förändras men att det är motigt är svårt att svara på. Jag är så rädd att det är det första. En väns reaktion på min exhaltering kring allt som jag upplevde föll på plats i början av juni var: Kan inte Yrvädret bara få vara den han är?!
Hon sa det på skämt, med ett stort leende men visst började jag fundera. Tänk om det är så han upplever det? Det är ju till viss del sant, för inte är det lätt att passa in i vuxnas ögon när man far runt som ett yrväder och är högljud och inte lyssnar på tillsägelser.
För mej spelar det ingen roll att han är sån, men har får så mycket problem själv. Det är riktigt illa. Men många, många anser att han bara är sk. "ouppfostrad". Hemskt men sant. Visst försöker vi skydda honom från sånt, umgås inte med människor som tydligt visar såna åsikter. Men alla blir vi inte av med tyvärr. Så visst är det så att vi på sätt och vis vill "tygla" honom, för att han ska smälta in mer. Men inte för våran egen skull.

Han har vart utan sin MorEpa nu i drygt en månad och det märks. Impulskontrollen är markant sämre, han är än mer högljud än vanligt och får vredesutbrott, vilket är högst ovanligt annars.
Men det kan även bero på den sensomotoriska träningen vi dragit igång med, står det beskrivet i boken. Så vi härdar ut...

Boken har kommit!

I förra veckan beställde jag en bok om sensomotorisk träning efter ett tips från en mamma på AFF.
Nu har den idag äntligen anlänt och jag har plöjt igenom den. Superbra, tydlig och lättläst. Passade mej precis. Verkligen intressant läsning. Nu ska här sättas ihop träningsprogram för oss alla hemma =)
Sambon har tränat sånt här innan, men inte har det slagit oss att det skulle kunna vara något för sonen. Jag är så glad att jag råkade läsa detta inlägg på AFF där mamman delade med sej av sin erfarenhet. (Eller råkade och råkade, när det gäller mej så tror jag ju att sånt sker av en mening. Bara en liten parentes. )
Boken heter iallafall Hjärnvägen till inlärning och är skriven av Lars-Eric Berg och Anna Cramér. Det finns en lång lista med tips på andra böcker inom samma område. Kan ju skriva in den här när jag har lite mer tid.

Den sensomotoriska träningen går ut på, om jag förstått rätt att återskapa rörelser som ett spädbarn har. Detta för att få bort spädbarnsreflexer som stannat kvar av olika anledningar.
Om inte barnet gjort saker och ting i rätt ordning så finns risk att reflexer är kvar och att hjärnan inte utvecklat sammarbetet mellan vänster och höger hjärnhalva fullt ut. Om man då tränar på dessa rörelser så skapar hjärnan de nya nervbanorna som borde ha skapats redan i spädbarnstiden.

Då det gäller Yrvädret så var han ju tidig med allt och det ska inte vara så bra. (Inte sen heller för den delen.) Dessutom hoppade han i stort sett helt över krypandet. Han har tydligt kvar spädbarnsreflexer har jag insett nu när jag läst på lite. Ska fortsätta att fördjupa mej i detta, det är så intressant!

Idag sprang jag på Mannagryn från Dinkelvete i affären. Mannagrynsgröt är sonens stora passion och den har vi uteslutit nu i och med vetet. Vi använder lite Dinkelmjöl i hans kost, trots att det bästa är att vara utan även det helt men det är inte "jättefarligt" heller.
Hur som helst köpte jag ett paket och kokade gröt till honom och han åt med glädje.
Fantastiskt! Mor och son lika lyckliga tror jag! =)

Dessutom har jag dagen till ära testat att baka bullar som han "tål". Dinkelmjöl, majsmjöl och bovete. Dom blev enligt Yrvädret kanongoda, men enligt mej så tror jag att jag bordet tagit lite större del av Dinkelmjölet istället för 1/3 av varje.
Jäsningen var lite svår och de tog tid att grädda, men i övrigt så var det klart godkänt!

Vem är då Yrvädret?

Yrvädret är en härlig kille som numer är åtta år fyllda. Han är precis som sitt smeknamn förklarar lite om sej och kring sej. Han far stundvis runt som en elvisp men stundvis sitter han i egna tankar och funderingar i timmar. Hans största kall i livet är bygga lego och forska.
I timmar byggs det helt otroliga skapelser, väl uträknade och genomtänkta. Hans tankar kretsar mest kring detta och det leder till att skolarbetet ibland blir lidande. Yrvädret är väl kanske inte riktigt okoncentrerad i skolan men inte heller så koncentrerad som man "borde" vara.
När han får jobba med något han brinner för så ger han nästan mer än 100% vilket kan verka möjligt när man har en enorm energi i kropp och själ.

Yrvädret är inte vad man kallar för hyperaktiv, men vi betäcknar honom som "aktiv". Han är helt enkelt igång mer än många andra jämnåriga och så har det alltid sett ut.
Han låg inte still som bebis ens, var tidig med allt. Som den förälder man är var man stolt över hans framfart och upptäckarlust. Han satt redan vid fyra och ett halvt månaders ålder. Klättrade upp på saker vid sju, ställde sej upp mot saker strax därefter. Kröp när han var åtta månader och 14 dagar, stod lull vid åtta månader och 17 dagar. Tog sina första steg två veckor efter det och gick helt vid nio och en halv månad. Sen var det full fart!

Någonstans i slutet av hans första levnadsår började han utveckla vad vi kallar för "matfobi". Saker han innan ätit ratade han. Han började bli noga med att han skulle"se" vad han åt. Det skulle vara uppdelat på tallriken, inget kladd och klet. En övergångsfas trodde vi då. Ack så fel det skulle visa sej att vi hade..l
I dagsläget äter Yrvädret väldigt ensidigt. Läget förvärrades fram till kanske fyra års ålder och därefter har det i stort sett varit oförändrat.
Vi har inte lyckats få någon hjälp alls genom den traditionella sjukvården, bara massa klappar på huvudet och lite nedlåtande leenden. "Barn svälter inte", heter det.

Vi har sen en period bakåt påbörjat en resa inom den allternativa medicinen, det är det vår resa i huvudsak handlar om. Vi är på väg men är fortfarande bara i startgroparna.
Jag känner för första gången på länge hopp om att vårt älskade Yrväder en dag ska känna att han fungerar som alla andra fullt ut. Att hans kropp fungerar optimalt. Jag har hopp om att han ska slippa ångesten kring maten och tjatet från omgivningen. Hopp om att koncentrationen ska öka och att krypet i kroppen minska. Jag har idag stort hopp och det vill jag dela med mej av till er! Internet är en enorm möjlighet att komma i kontakt med andra i samma situation, i vardagen kan det vara svårt. Ingen är den andre lik och man får plocka lite information här och lite där. Tips och idéer hit och dit.
Jag är öppen för allt så hör gärna av er om ni är i liknande situationer. Ju fler vi är desto bättre!

Då var det dags...

Nu ska jag få tummen ur och börja blogga om vår historia. Jag vill så gärna dela med mej till fler oroliga föräldrar. Fler som har det tungrott som står utan hjälp och söker sej egna vägar.
Jag vill ge lite svar på hur vi finner vägar, ge såna svar som jag önskade fanns.
Hoppas jag kan hjälpa någon mer orolig själ därute som står och stampar på en och samma punkt och bara vet att något stämmer inte, men vad???